Förra helgen var jag i Hemavan. En av mina favoritplatser på jorden. Och detta inlägg tänkte jag tillägna Hemavan och helgen vecka 12.

torsdagen började tidigt med avresa nollsex:trettio från min kära by. efter cirka två timmar var vi i sorsele, åh så deprimerande plats, och där åt vi frukost. efter en två timmar till kom vi fram till hemavan. när vi närmade oss så började fjällen att resa sig runt omkring oss och jag kände hur förväntningarna växte inom mig. snart är jag tillbaka tänkte jag lyckligt. bilturen var fylld av musik, läsning och godis så klart. vi kliver ur bilen och ser den röda byggnaden som för mig talar om glädje och lugn. smu fjällgård. när vi kliver in genom portarna, lukten är precis densamma. utsikten är densamma. rummen är likadana. männsikorna är lika trevliga. allt är som det ska. efter att vi fått våra saker till rummet och efter att lunchen ätits upp så kastar vi oss ut i backarna.

inga var nog lika lyckliga som jag och joel. liftturer fyllda av kråkläten, lektioner i att göra roliga läten, skratt, amazing horse och charlie bit me. första dagen hade kanske inte perfekt väder. men det gjorde inte oss något. vi var ju för sjutton gubbar i hemavan. vi hade en hel helg framför oss. kungsliften var inte ens öppen men vi misströstade inte. vi var ju i hemavan. hemavan. hemavan. hemavan.

dag två började så klart med att vi skyndade oss mot kungsliften. utanför smu fjällgård möttes vi av blå himmel. det går inte att beskriva hur vackra fjällen är sådana dagar. obeskrivligt. jag blev inlurad i offpist-åkning. jag vet inte vad jag egentligen ska säga om det. aj är nog ett passande ord. min nacke är fortfarande lite öm efter fallet. och jag har skrapsår på handleden. offpist är inte riktigt min grej. men ack, så fint det var. omgivningen vägde upp offpistskadorna. och pistarna var fantastiska. dessutom lovade kvällen kvällsåkning i vår allas favorit, centrumbacken.

oj, vilken dag det var. oj, vad roligt vi hade. tänk att det kan vara så otroligt roligt att stå på ett par slalomskidor och åka nedför backar. men känslan. åh, vilken känsla. vinden som slår mot ditt ansikte och känslan av att du är i kontroll, det är du styr. att se vyerna. att se de vackra fjällen runt omkring dig. att våga mer och mer. att bli våghalsig. att våga lämna pisten och åka ut på outforskade platser. att våga leva och våga chansa. you should try it.

dag tre kom inte med lika bra väder. dag tre kom med vind. eller nej, storm. femton sekundmeter var det på toppen. vi blåste baklänges när vi sträckte ut våra armar. vi fick kämpa oss nedåt och vi fixk försöka veja för de drivor som vinden lyckats orsaka. och kallt var det. vi visste inte riktigt var man skulle ta vägen. jag frös. det var kanske inte så chockerande men när även joel började frysa då förstod vi att det var kallt. vi begav oss till och med tillbaka till smu fjällgård några timmar och då är det illa. om vi självmant lämnar slalombackarna så visar det på att kylan var totalt outhärdlig.

kvällen bestod av härliga lekar och framförallt härliga skratt. det var ett underbart gäng som var tillsammans i hemavan. det är tur att vi har varandra! och åh, barnen. jag vet inte om det finns några som är så bedårande som de är. kinder som man nästan bara skulle vilja nypa i, leender som kan lysa upp hela världen, skratt som sätter igång allas skratt och en härlig inställning till allt. så fina. så fint. och vid kvällsfikat var det earth hour. alltså blev det en stund av samtal med bara värmeljus. mysigt värre.

sista dagen fick vi ta farväl av ungefär nittio procent av de fina människorna som vi varit med. de hade planerat en hemresa medan vi planerat ännu en dag i backarna. denna dagen var vädret fantastiskt. solen sken. himlen var blå. det var förvisso galet kallt. men bortsett från det så var det idylliskt. när backarna snart stängde så lämnade även vi hemavan. då var det slut ännu en gång. men snart ses vi igen. finaste hemavan. tack för fräknarna och tack för sällskapet. tack för allt.
nu ber jag om ursäkt för detta långlånglånglånga inlägg.