Idag var det lägereko i Kustkyrkan i Jävre. Till att börja med vill jag bara påpeka att denna magnifika byggnad, speciellt på insidan, tog oss alla med storm. Bara som en liten parentes. Det var i alla fall en underbar eftermiddag och kväll. Jag tycker mig trivas så otroligt bra med alla de som var på lägret. Det är som att vi är sammankopplade på något sätt, och det är vi ju förvisso också. Jag vet helt enkelt inte hur jag skulle kunna vantrivas när jag är runt "lägermänniskor". Det spelar som ingen roll vem det är, vuxen som barn, jag trivs kring dem ändå. Det blir alltid skratt, och ofta även tårar (på grund av min tendens att lätt börja gråta). Men en samhörighet har vi verkligen. Man kan bara slappna av och vara Denise. Det är fint att det mitt i denna värld fylld av förutfattade meningar och fördomar så finns den här lilla kretsen som verkligen står för kom som du är, hur du nu än är så kom som just du är, för vi tänker inte döma dig. Det är som fint tycker jag. Det är fint att se barn som tar hand om varandra, trots sina olikheter, och vuxna som behandlar barnen som att de visst betyder något och att de visst är otroligt viktiga. Nu tänker jag inte sitta här och säga att jag aldrig annars ser det, för det är klart jag gör, annars hade det nog varit rysligt svårt att ta sig upp på morgonen. Det finns ytterst många fina människor ute i världen. Men det är som att all finhet bara samlas i samma lokal, så det nästan flödar över av finhet, så är det när jag är kring "lägermänniskorna". Det är så fint att man får skratta, och man får gråta utan att behöva fundera över hur det ser ut i andras ögon. För som jag sa, man får vara precis som man är, och man får uppleva att man är omtyckt och värdefull för att man är precis som man är. Så ja. Det var några rader om varför lägermännsikorna har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.