I måndags städade vi på gatan. Röjde upp sly und so weiter.
Jag kom fram till att jag älskar att vara ett byabarn. Att jag älskar att bo i en by.
Vad gjorde vi? Jo, bortsett från att hjälpa till med upprensningen så åkte vi släpvagn, fyrhjuling, sjöng så att det hördes ner i hela byn och hade allmänt roligt. Sånt där som man bara kan göra om man bor i en liten by.
Det är bara då man kommer på tanken att i kör sjunga "Hej, hej Monica" när man sitter på en släpvagn och kör förbi grannen med samma namn.
Det är bara då man radar upp sig för att sjunga "Vi lurar små barn" när glassbilen kommer.
Det känns så fritt, hämningslöst nästan.
Jag uppskattar tystnaden, de trafiklösa gatorna, närheten till naturen.
Det är underbart att kunna sätta sig på gräsmattan med en god bok och det enda du hör är kossorna råmanden. Det må kanske inte vara det vackraste att höra men kossornas råmanden tillsammans med fåglarnas kvitter ger det hela en lantlig och mysig känsla. (Råmanden, säger man ens så?)
Det är fantastisk att slippa möta bilar hela tiden, att slippa hålla sig på sidan av vägen. Det är lovely att kunna gå mitt på vägen om det är det du känner för. Bilarna finns ju men jag kan ju inte påstå att det är trafikerat precis.
Och närheten till naturen, det är ju aldrig fel. Från mitt hus kanske det är ett tiotal steg till skogen. Jättemysigt att kunna ta en skogspromenad om du vill. När du vill. Men undertecknad brukar undvika skogspromenaderna pga sin rädsla för ormar.
Jag gillar att känna alla. Att vara igenkänd.
Jag skulle känna mig identitetslös i större samhällen.
"Sometimes you wanna go where everybody knows your name."