Idag när jag åt choklad och drack thé runt Kristins rangliga soffbord sa hon uppfodrande "Denise, du har inte bloggat sen du blev klar med ditt projektarbete, skärp dig" och på grund av detta tar jag mig i kragen. Det finns ju ingen tid, inga skoluppgifter att skjuta upp genom att skriva ett blogginlägg kvar, ingen fungerande dator. Det är väl förvisso ingenting att klaga över. I onsdag skrev jag min gymnasietids sista prov och tankarna, hjärtat, stegen har varit så lycksaliga, så lätta sedan dess. Min tid ramas inte längre in av tidskrävande skoluppgifter eller ständigt närvarande stress i bakhuvudet. Jag firade in långhelgen och friheten med teater. Vi såg Overkligheten som precis satte ord på så många av de kritiska känslor jag har inför det här samhället som vi bidar tiden i. Jag tillbringade min fredag med att städa på Arnemarksgården inför sommaren och den platsen, vilka salighetskänslor och vilken förväntan man fylls av så fort man kliver in där. Kramar tanter, äter bullar, städar, skrattar. Det är som att komma till sitt naturliga habitat på något sätt. Igår firade jag och resten av stelt och vill dö Paulina i hennes hemby och vi pratade, åt godis och traskade omkring bland mognande ängar. Idag har jag gråtit floder på gudstjänsten, tillbringat tid hos Jonathan och avslutat dagen med choklad hos Kristin. En ypperlig långhelg fylld av carpe diem och fina känslor. Vardagligheter i stora mängder men utan egen fungerande dator som kan bidra med bilder eller tiden att skriva något vettigt ifred så är det så det får bli.