Och så kliver man på en buss igen. En buss som ska ta en hem från skolan, från en eftermiddag med vänner, från stan helt enkelt. Och så händer det som så ofta drabbar tjejer i kollektivtrafiken i detta patriarkat vi kallar Sverige - man hamnar i en stirrgubbes synfält. Självklart förändras hela bussmiljön. Bussen som tagit mig till och från skolan, en och en halv timme om dagen, i sex års tid är ändå en ganska familjär plats. I vanliga fall tar jag kanske upp en bok, tar en tupplur eller slappnar av med musik och en extremt välkänd miljö som susar förbi fönstret. Det är sådant som ter sig helt naturligt efter alla dessa år. Bussen är ju en del av min vardag. Det är lite hemma med buss. Sedan kommer denna regelbundna störning i harmonin - stirrgubbarna.

 

Sommaren är en speciellt myllrande period för dessa eftersom vi kollektivåkande flickor börjat strunta i stora jackor och täckande kläder och det är helt plötsligt en massa hud synligt. Hud! Stirrgubbarna tycks dras till hud som bin till honung. Och som de flockas. Och som de förpestar tillvaron. Jag märker, så fort jag hamnar i en stirrgubbes synfält, att mitt livsutrymme kraftigt minskar under resan. Jag går från att avslappnat kunna sitta lite hur jag vill och göra lite vad jag vill till att rakryggat titta ut genom fönstret för att undvika att möta blickarna. Jag märker att mitt fokus under resan blir att huka mig lite för att inte råka brösta upp mig och hur jag skamset skamset drar i kjolen så att den bara ska gå ännu längre ner på benen. Eftersom det är ju jag som känner mig smutsig. Det är ju jag som känner mig skamsen. "Jag kanske skulle skylt mig med en kofta (nu i den trettiogradiga värmen - suck!) eller haft strumpbyxor" tänker jag genast. Och detta tänker jag fast jag vet, å vad jag vet, att problemet till hundra procent ligger hos stirrgubbarna. Jag reagerar ändå så här. Det är som om det är en inbyggd reflex. "Åh nej, jag blir utsatt! Vad har jag gjort för fel? Hur hade jag kunnat motverka detta?" som om det är min sak att göra.

 

Och det finns två bottnar i denna historia. Båda lika sorgliga och förargliga. Den första är det givna, att det är så knäppt att jag år 2013 alltså på fullaste allvar reagerar på sexuella trakasserier som om det vore mitt fel. Som om det vore mitt fel att en äldre man finner det givande att titta på mig fyrtio minuter i sträck. Som om det inte vore min rätt att ta på mig vad jag vill, när jag vill, hur jag vill utan att bli utsatt för obehag. Som om det inte vore min kropp! Och så här reagerar jag. Denise som dag in och dag ut tjatar om just detta. Jag är ju så smärtsamt medveten om att inget av det är mitt fel, att det är min kropp. Jag vet det. Min instiktiva reaktion är dock inte lika medveten. Min medvetenhet om allt detta leder till att jag efter första chocken slår på Beyoncé och slänger ilskna blickar mot stirrgubben. Detta leder till den andra botten - alla som inte vet detta. Om jag, som vet hur himla fel gubben beter sig, reagerar så starkt, känner mig så djupt besudlad - hur känner inte då alla de flickor som blir utsatta för samma sak utan att veta att de inte ska känna sig smutsiga, att det inte är deras fel. Min instinktiva reaktion kan skakas av men obehaget hänger kvar. Och varför är det så? Hur kan det komma sig att tjejer fortfarande innerst inte faktiskt vet att det inte är vår uppgift att behaga, att böja oss, att gömma oss? Hur kan samhället så massivt ha misslyckats att vi fortfarande tror att det är vårt fel att vi blir utsatta för trakasserier? Hur kan det ha gått så fel? Och det övergår mitt förnuft. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte hur vi kollektivt inte för länge sedan tittade våra döttrar i ögonen och sa "Du finns till för din skull. Du finns till för dig själv. Din kropp tillhör dig. Du har rätt att leva obehindrat vad du än tar på dig. Dina kläder spelar ingen roll. Du, du och allt vad det innebär har ett existensberättigande och det har ingen rätt att ta ifrån dig. Ingen ska få inkräkta på ditt utrymme. Du förtjänar bättre än att bli begränsad. Du måste förstå att du är värd mer, bra mycket mer". Jag förstår inte varför den dagen inte kom för länge sedan och det gör mig ärligt talat både sorgsen och rädd att det dag in och dag ut växer upp tjejer som aldrig fått höra detta. Jag väntar och trängtar efter dagen man kan känna sig fri att klä sig fritt utan att riskera trakasserier eller våldtäkt. Den dagen är inte här än men den måste komma, för det är väl ingen som missat hur sjukt skevt denna samhällsordning är? När är det dags att krossa patriarkatet? Snälla svara denna flicka i nöd.

Det är sommar utanför och jag har svårt att hantera denna plötsliga sommar och skolfrihet. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera att inte ha läxor i bakhuvudet eller att klä sig för 20 graders värme. Jag har glömt bort hur det känns! Jag försöker hantera det men det slutar med att jag huttrar omkring i Luleå efter ett en lördagsnatt, diskuterar filosofi tills sista bussen går, dricker oerhörda mängder coca-cola varje dag och glömmer bort allt vad tider att passa heter. Igår firade Annette sin födelsedag och vi åt goda kakor, satt på handdukar på gräsmattan i nattdaggen och lekte lekar. Annette är så himla bra och ägig, gillar henne massor. Dagarna till studenten blir alldeles för fort alldeles för få och jag gråter till Graduation med Vitamin C på helgerna och förstår inte att det här faktiskt händer snart. Jag dränker sorgerna i coca-cola och umgänge och nä, jag vet inte. Känns som att jag ska gå itu i förtidssorg periodvis faktiskt.

(Ang. rubriken: älskar Malin Reitan!)

Det här är en jättejättebra dokumentär om rasism och hur ignoranta vi är inför situationen. Jane Elliotts blue eyes vs brown eyes-experiment är myckedt mycket intressant. Orkar ni inte lägga fyrtio minuter på en dokumentär så finns det kortare klipp om ni googlar. Det är verkligen jättejättelärorikt.

Nu har det hänt igen. Jag har sett en serie som totally blownat my mind. The Newsroom av himla Aaron Sorkin. Jag skriver detta inlägg i brutal affekt efter sista avsnittet på säsongen. Jag skrev en tweet för att sammanfatta mina känslor i ord och den löd så här: "herregudnejkanfolkslutavarakäraifelpersonerkanallaslutagörafelvadhänderwhatisthislife

vadgörjagjagkanintelevajagdörnusnartjanudöd" Hursomhelst, det är en briljant serie med lysande dialoger (det är på riktigt det allra viktigaste i serier för mig), intressanta karaktärer och karaktärsutvecklingar samt en himla spänning som alltså gud! hjärtat slår fort över nyheter. The news! Det är så spännande. Och jag sympatiserar så mycket med vissa karaktärer ena avsnittet för att i det nästa vilja kasta något i ansiktet på dem. Det är verkligen en serie med stuns och oerhört starka karaktärer. Och jag älskar det. Jag älskar det och jag gråter och jag skrattar högt och det gör lite ont i mig att säsongen är över. Men det är bra. Det är så himla bra. Och det här är ett inlägg i djup djup affekt men på riktigt. SÅ. BRA. Titta på den bara. Omedelbums.

Idag när jag åt choklad och drack thé runt Kristins rangliga soffbord sa hon uppfodrande "Denise, du har inte bloggat sen du blev klar med ditt projektarbete, skärp dig" och på grund av detta tar jag mig i kragen. Det finns ju ingen tid, inga skoluppgifter att skjuta upp genom att skriva ett blogginlägg kvar, ingen fungerande dator. Det är väl förvisso ingenting att klaga över. I onsdag skrev jag min gymnasietids sista prov och tankarna, hjärtat, stegen har varit så lycksaliga, så lätta sedan dess. Min tid ramas inte längre in av tidskrävande skoluppgifter eller ständigt närvarande stress i bakhuvudet. Jag firade in långhelgen och friheten med teater. Vi såg Overkligheten som precis satte ord på så många av de kritiska känslor jag har inför det här samhället som vi bidar tiden i. Jag tillbringade min fredag med att städa på Arnemarksgården inför sommaren och den platsen, vilka salighetskänslor och vilken förväntan man fylls av så fort man kliver in där. Kramar tanter, äter bullar, städar, skrattar. Det är som att komma till sitt naturliga habitat på något sätt. Igår firade jag och resten av stelt och vill dö Paulina i hennes hemby och vi pratade, åt godis och traskade omkring bland mognande ängar. Idag har jag gråtit floder på gudstjänsten, tillbringat tid hos Jonathan och avslutat dagen med choklad hos Kristin. En ypperlig långhelg fylld av carpe diem och fina känslor. Vardagligheter i stora mängder men utan egen fungerande dator som kan bidra med bilder eller tiden att skriva något vettigt ifred så är det så det får bli.