Idag är det femtio dagar till studenten och det gör mig alldeles salig men samtidigt så oerhört oerhört sorgsen. Jag får alltså inte komma tillbaka i höst. I höst får jag inte återkomma till Kungsfågelns trygga korridorer, till fnittrande mattanter, till det leende naturhjärtat. Det är o v e r. Jag och natur gör slut för gott. Natur som ständigt plågat mig med sin himla naturvetenskap och matematik men som samtidigt välsignat mig med historielektioner av högsta klass och kärleksfull språkundervisning. Jag kan ju inte göra annat än att älska min skola. Och om jag tror på ett liv efter gymnasiet? Knappast. Jag vet ju inte hur man gör. Jag vet inte ens hur man planerar en studentvecka eller hur man ska tacka sina lärare eller hur man ska överleva. Idag gick jag runt i korridorerna med leiabollar på huvudet, labbade om människokroppen och efter school-maxade. Detta är slut snart och jag är nu officiellt inne i den sista tiden, den tiden när man kan röras till tårar av nästan vad som helst bara för att slutet är så nära och det känns så himla mycket i hela kroppen. Jag känner bara så himla mycket på samma gång och framtiden är så läskig men så hoppfull och spännande men så himla oviss också. Jag försöker omfamna tiden och klassen och skolan men det är så svårt. Och jag får sån panik över att om femtio dagar är alla betyg satta, alla viktiga saker sagda och alla kramar kramade. Om femtio dagar är chanserna över. Det är så himla take it or leave it över allt. Jag vill bara söka upp alla människor jag tycker om på min skola, skriva långa långa kärleksbrev till hela högen och kramas till famnarna domnar. För om femtio dagar kommer de inte vara en del av min vardag längre. Hur ser en vardag ut när skolan inte finns där? Hur gör man? Jag är så rädd bara. Så rädd men så spänd och peppad. Ambivalensen bara sköljer över mig och mitt känsloliv konstant och jag undrar när någon slags stabilitet ska komma över mig igen. När när när? Nu ska jag sova och imorgon skriver jag mitt sista filosofiprov. Alla skoluppgifter som görs nu tituleras med "mitt sista" och det är så sorgligt. Åh, detta sorgsna, lyckliga, ambivalenta hjärta.