Ja, snart är den slut. Mindre än en månad mindre än en månad mässar jag för mig själv. Jag gör mitt bästa, försöker överleva, inte insjukna i någon energislukande sjukdom, hålla huvudet över vattenytan. För det är ju så mycket nu. Skolan spyr ut uppgifter åt höger och vänster och jag vill ju bara ha ron att läsa, att ta mina livsviktiga promenader. Jag vill ju bara ha ro i sinnet. Jag vill inte ständigt vara inne i de geologiska tankegångarna eller ligga på nätterna och planera projektarbeten på bekostnad av sömnen. Tvåan, du har varit vacker i perioder men nu får det vara nog. Jag vill bara få krypa ihop i ett hörn och läsa läsa läsa. Förstår du inte att jag förtvinar av att inte ha tid att läsa? Det går inte länge till. Dagarna på nedräkningsappen blir färre och färre så snart är jag väl där. Snart är jag väl åter i litteraturens land. I promenadernas, sömnens land. Snart är jag där. Tack och lov.