Äsch, jag är väl mest på litteraturfestival i Umeå. Blir hälsad på av författare så att kulturtanter avundsjukt blänger på mig. Jag sitter på golvet och lyssnar på föredrag om nordisk kvinnolitteraturhistoria. Jag slänger mig spontant ner bredvid tre fantastiska kvinnor (författare, litteraturvetare, feminister, ni vet) på lunchen. Jag får böcker signerade med kramar och blommor. Jag funderar över litteraturens väsen och skriver brev. Lyssnar på Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Horace Engdahl, Gerd Brantenberg, Ebba Witt-Brattström. Jag umgås med världens bästa Andrea en massa och vandrar omkring i Umeå. Jag läser Elin Wägner och Sylvia Plath. Jag fnissar okontrollerat och längtar efter att få rapportera om helgen till min engelsklärare. Jag pratar feminism och litteratur och annat viktigt mest hela tiden och tänker inte det minsta på matematiken eller miljökunskapen. Jag lever livet, ni vet. Det är vad jag gjort sen i torsdags - levt livet på litteraturfestival. Det är vad jag gör nu för tiden. Eller vad jag gjorde kanske. Nu ska jag tillbaka till skolans värld: plugga historia, skriva rapport, formulera argument mot fosterdiagnostik, vakna tidigt, läsa i korridorerna och pladdra med klasskamraterna.

Promenerar i vårsolen med the Smiths i hörlurarna. Bakar sockerkaka. Pratar till halv tre en vardagsnatt. Äter middag på Max två dagar i rad. Ser stumfilm på bio. Argar upp mig över genusstrukturer inom skogsbruket. Stryker klänningar. Sover länge på morgonen. Jazzar till Monica Zetterlund. Får fina sms från Paulina. Äter ost och kex med fina personer. Har allvarliga samtal i övergivna klassrum. Sjunger kvinnokampsånger. Lagar alla mina strumpbyxor på en gång. Twittrar. Låtsaspluggar en hel dag. Hittar drömprojektarbetet. Och så vidare.