Jag sitter i min säng och "tar tag" i läxhögen som aldrig tycks lämna mig ifred. Det gör kanske inte så mycket eftersom morgondagen ska spenderas på Café Liberal och läxorna måste ju faktiskt göras. Det är dock ibland skrämmande lockande att istället lägga mig under täcket och läsa Moa Martinson (för övrigt, hur kan jag ha missat henne fram till denna dag? Obeskrivligt fantastisk.) eller bara se min favoritintervju (ännu en gång) istället för att spendera alldeles för mycket tid med näsan i läroböcker. Åh, min älskade, eminenta skönlitteratur. Jag saknar dig så! Du är min sanna kärlek. (Ack, denna obesvarade kärlek till litteraturen!) Nu har jag verkligen inte tid för sådant trams som "bloggande". Jag återkommer någon dag då ptable.com inte är min bäste vän och följeslagare. (Förvisso kan nästan Lill Lindfors inräknas med sin förstklassiga pluggmusik. Så ta inte den sista meningen på alldeles för stort allvar.) Dessutom vill jag ge en eloge till buss trettioett som alltid får mig att bli mycket mindre modstulen.

Ps. Detta inlägg kanske skrivs i vemod på grund av jämna veckors tisdagsmelankoli med bara bara håltimmar. Bara så ni vet. Jag är inte alltid så här tungsint. Nästan aldrig faktiskt. Ds.