"År 1975 var jag 31 år. Jag ville ta en paus från mitt lärarjobb i Vänersborg och skulle läsa pedagogik vid universitetet i Linköping.
Och jag ville gärna pröva på att bo i studentkorridor. Det första rummet jag fick gled mig ur händerna, eftersom jag hade missat att bekräfta att jag tog rummet.
Nu var jag på väg till ett studentrum i en helt annan korridor. Plötsligt slogs ytterdörren upp och en yngling stormade ut. Han var det vackraste jag hade sett. Han hade långa, mörka lockar, en vit irländsk fiskartröja med flätstickning, slitna jeans, träskor, glada ögon och ett härligt skratt!
Jag blev blixtförälskad, men jag minns att jag tänkte: ”Han är ouppnåelig. Han är så ung.”
Så småningom fick jag veta att han hette Carl-Axel. Han var 23 år och läste ekonomi.
Månaderna gick och vi lärde känna varandra. Vi pratade och pratade och drack oräkneliga koppar kaffe.
Sakta men säkert gick vänskapen över i kärlek.
Nu har vi varit tillsammans i 33 år och är gifta sedan 1986.
Han är det bästa som har hänt mig.
Visserligen har han numera fått ”de grå tinningarnas charm”, men i mina ögon kommer han alltid att vara den där skönlockige unge mannen!
Elisabeth"

Tyckte det var jättecharmigt. Från Så träffades vi-sidorna i DN. Fruktansvärt gulligt.