Låt oss prata om våldtäktskulturen
I höst har jag flyttat hemifrån. Jag har lämnat mitt flickrum i mitt barndomshem i min trygga by på landet för en etta i centrala stan. Sedan första helgkvällen jag sovit i den här lägenheten har jag legat på nålar. Utanför mitt fönster går det hem folk från krogen. Jag hör högljutt prat och skratt. Ibland hör jag skrik. När skriken skär i natten slänger jag mig ur sängen för att vicka på persiennen och se vad som händer. Varje gång ett skrik ljuder i natten tänker jag Det är nu det händer. Det är nu någon blir våldtagen på min gata. Hur ska jag rädda den här personen? Första helgnatten jag sov här gjorde jag en handlingsplan för hur jag ska hantera en våldtäkt på min gata. Hur jag ska hantera problemet. I vilken ordning jag ska ringa polisen, skrika ut genom fönstret, kasta något, fotografera.
Första kvällen jag bodde här och behövde springa till statoil för att köpa något lärde jag mig hur man kan använda nyckelknippan som knogjärn. Första kvällen jag lämnade min lägenhet när det blivit mörkt lärde jag mig att prata i telefon. På låtsas eller på riktigt. Första gången min cykel fick punktering på väg hem sent en lördagskväll lärde jag mig att jag inte är så himla modig. Medan jag fortfarande bodde hemma lärde jag mig att inte möta blickar på väg till sista bussen. Jag lärde mig att kliva ett steg åt sidan. Att gå några steg fortare.
Jag minns inte första gången jag var rädd för våldtäktsmän. Men det var länge sedan nu. Jag minns inte första gången varje man jag mötte när det mörknat blev till en potentiell våldtäksman. Jag minns inte. Det känns som en rädsla som funnits i min kropp sen dagen jag föddes. Jag vet att det inte är så men det känns så. Jag vet inte hur det började men nu lever jag i det. Jag lever mitt liv i ett fängelse av rädsla. Ett liv där mitt levnadsutrymme drastiskt krymper så fort solen gått ner. Så fort det är mörkt stannar jag helst hemma. Jag tar omvägar runt krogar, inte för att jag tror att jag ska bli våldtagen där men för att jag vet att om någon full man skulle ropa något efter mig skulle min redan påtagliga rädsla förstärkas ännu mer. Jag klarar inte det. Jag vill inte leva fängslad. Jag vill inte ha våldtäktskulturens handbojor runt mina handleder men det har jag. Jag är fast här.
Ni kan kasta fakta på mig. "Men hallå, så och så många procent av våldtäkter sker inomhus!", "Det är större chans att en kille blir nedslagen på krogen än att en tjej blir våldtagen!", "Din rädsla är ju helt irrationell!". Ni kan slänga all fakta ni vill på mig. Er fakta kommer aldrig rädda mig eller någon annan person fast i våldtäktskulturens skräckvälde. Jag slår upp en tidning. Våldtäktsanklagelse - men han får nog tjejer på rygg utan tvång. Jag slår upp en tidning till. Flaskvåldtäkt. Personer går fria. Jag slår upp ännu en tidning. Våldtäktsligan skakar gymnasiebyn. Det här är vad som upprätthåller skräckväldet. En skev syn på vad en förövare är. Ett rättssystem där våldtäktsmän går fria hela tiden. En skämtkultur kring våldtäkt. Det här är saker som upprätthåller ett samhälle där människor inte vågar leva sina liv fullt ut.
Det jag är mest rädd för är okända killar i mörket. Det är vad jag är mest rädd för i hela världen. Jag vill inte det. Jag vill inte vara rädd för någon bara för att hen tycks vara man och är ute i mörkret. Jag vill inte det men jag är det. Människor blir arga på mig när jag säger det här. Personer känner sig olustiga med att bli sedda som våldtäktsmän. Jag förstår det. Jag är dock inte roten till problemet. Jag är konsekvensen. Bli arg på personerna som upprätthåller en struktur där vi fortsätter att kuvas under våldtäktshotet. Bli arg på våldtäktsmännen. Bli arg på domarna. Bli arg på media. Bli arg på våldtäktsskämten. Men blir för Guds skull inte arg på mig. Jag är inte boven i det här dramat. Det är mitt liv som begränsas. Det är jag som är rädd. Det är jag som är offret. Kalla mig en offerkofta om ni vill men det är sanningen. Några av mina klokaste facebookvänner har under höstens fruktansvärda friande våldtäktsdomar utropat Sverige är ingen rättsstat för kvinnor. Och ska vi prata om våldtäktskulturen så har de rätt. Jag kan inte ens lita på att rättsväsendet kommer ta mitt parti vid eventuell våldtäkt.
Jag kollar ingen i ögonen efter mörkrets intrång. Kanske går det att tolka som en inbjudan. Kanske får det mannen att se mig. Kanske leder det till en friande våldtäktsdom. Jag är inte säker i min egen stad. Det går inte att skämta om våldtäkt. Det är inte roligt. För det här är en himla verklighet. Och det är inget man väljer. Man tvingas in i det.
Våldtäktskultur handlar om synen på vad en våldtäkt är, om synen på offren, och synen på förövarna. Det definieras som en rad underliggande komponenter i samhället som tillsammans skapar en kultur där sexuella övergrepp ses som något oundvikligt, något som kvinnor individuellt måste lösa genom att anpassa sitt handlingsutrymme och sina liv efter det ständiga hotet om våldtäkt. I alla fall om de inte senare ska få skulden för en eventuell våldtäkt.
- Hanna Gustavsson, politism.se
The Mimosa Master, the Angel and the Mask of Beauty
Detta livet! Vem har tid med en blogg? Inte jag i alla fall verkar det som. Vad håller jag på med? Ja, den som det visste. I lördags tillbringade jag min afton på ett café, ätande västerbottenspaj och lyssnande på Carola! Som det fånigt stora fan jag är var kvällen som ett enda stort skimmer. Att jag dessutom fick avnjuta aftonen med tre fantastiska kvinns vid mitt bord gjorde det inte precis sämre. Jag traskade hem till lägenheten med mamma, sade adjö till henne efter att pappa inspekterat och godkänt min mimosasallad (han är the mimosa master). Jag kavlade upp ärmarna och började bakade lussekatter i Carolaruset och det blev de bästa lussekatter jag någonsin bakat. Det måste ju varit en konsekvens av Carola. Tveklöst. Men åh, hon var så bra. Hon sjöng mest bara gospel och pratade om Jesus, det gillade jag.
I söndags ringde väckarklockan och jag satte mig vid köksbordet och skalade tjugo ägg och hackade rödlök och drack kaffe. Det var ju nämligen jullunch på kyrkan! Vilken fröjd. Efter att ha lyckats forsla två skålar mimosa, skalade ägg, creme fraiche-blandning + en plastkasse julgott till Gammelstad med buss ställde jag mig i köket och vispade creme fraiche samtidigt som jag skalade av mig de fleecefodrade strumpbyxorna och vinterkängorna. Multitasking är min bästa käraste vän. Efter en fin adventsgudstjänst traskade vi en trappa ner och ah, min kära Barbro fixade så vårt bord fick ta för sig först! Avnjöt sedan årets första julbord med fyra av mina absoluta favoritpersoner. Drömskt. På kvällen gick jag på Händels Messias och äsch, det var skitbra bara. Igår sprang jag på Pingstkyrkans julspel innan jag skyndade mot min kära stickgrupp eftersom det var måndag och måndag innebär alltid alltid alltid stickgrupp. Det är bara en essentiell del av min tillvaro.
För att färdigställa denna lilla livsupdate så bör jag väl berätta om denna dag. Jag bjöd Jonathan på lunch men jag misslyckades med brysselkålen vilket var den största besvikelsen på länge eftersom brysselkål är bland det godaste jag vet. Jag skyndade till skolan och pratade om David Hume och metaetik innan jag skyndade hem för att gå på julspelsrepetition! Yours truly ska nämligen spela ängel i Domkyrkan på julafton. Eftersom livet går som på Autobahn är det inte bättre än att jag skyndade vidare från Domkyrkan hem för att delta i ett chattseminarium. Jag läser en jätterolig kurs på distans som heter Skönhetens mask. Vi undersöker olika ideal och hur de påverkat synen på människokroppen, kläder och skönhetsideal genom århundradena. Stort tips till dig som söker en trevlig distanskurs någon gång. Alla böcker är verkligen jätteintressanta och jag lär mig en massa hela tiden. Det är en skön kontrast till filosofistudierna, verkligen. Well, detta var en update. Nu vet ni vad jag gör och nu är jag less på att skriva det här. Varsågod för min livsbeskrivning, som om bloggvärlden inte redan vore full av sådana. Låt mig sväva i ignoransens vind.
