Jag har läst ett enastående verk av Judith Blåe och jag vill så hemskt gärna citera lite för att dela med mig av det magiska. Det är Judith Blåes debut och verket jag läst är en diktsamling vid namn Promenader. När jag satt och läste denna var jag gång på gång tvungen att avbryta min vän i hennes läsning för att läsa upp stycken ur boken för henne. Den företeelsen upprepade sig gång på gång på gång. För att den berörde i all sin enkelhet. Och för att en enda rad kunde få en sån stor innebörd. För att en enda rad kunde vara så vacker. En sak är i alla fall säker, Promenader står nu högst upp på min inköpslista.

"läppjat thé och raggsockor
min brända spets din svarta min
spetskant   min kluvna
tanke   vad jag vill och inte"

"då när midsomsdroppens följe
till varje tecken super
då min handleds vita bana
blir din berg och dal"

"öppna dina ögons lotusblommor   älskling
då drömmen ur sömnen lirkas leende
och du är varm och luktar så gott"