Just nu känner jag mig lite som i en dvala. Det här med skolan och skolarbete känns ofantligt avlägset. Jag har stängt in mig i min läsbubbla. Jag läser hela tiden, överallt. Jag läser på bussen, på lektionerna, i matsalen, på hålen, hemma. Det var ett tag sedan ord kändes så tilltalande för mig. Varje ord jag läser känns som ett plåster till mitt uttröttade hjärta och min uppstressade hjärna. Lugnet kommer mer och mer för varje ord jag läser. Även fast jag vet att jag istället borde översätta texter till tyska, skriva om världsreligioner och analysera tidsepoker inom musikhistorien. Jag skjuter upp skolarbetet och tänker att äsch, bara tio sidor till men det slutar med att jag sitter med näsan i boken hela kvällen. Jag vill dock inte klaga. Det är underbart. Verkligen. Jag trivs så här. Det här är väl ungefär det finaste sättet man kan leva på. Jag trivs som fisken i vattnet.