När jag blir gammal så tänker jag bo i en liten by ute på landet (klöverträsk skulle inte sitta fel precis) och jag tänker bo i ett falurött hus med vita knutar. Jag tänker ha ett grönsaksland där jag odlar morötter och dylikt och så tänker jag har stora fina rabatter som jag kan fylla med stora vackra blommor. Där tänker jag sitta och pyssla på dagarna med norrlandssolen som skiner mig i nacken. Inomhus tänker jag ha det mysigt och fint med varma färger och kantstötta möbler, för det är då det är som finast. På sommaren tänker jag alltid låta dörren stå öppen och grannbarnen är alltid välkomna till mig om de vill fika eller bara prata. Jag tänker baka mest hela tiden och eftersom dörren alltid står öppen så kommer det alltid lukta sådär ljuvligt nybakat när man går förbi mitt hus. När grannbarnen kommer blir det alltid storfika. Jag lägger upp alla mina tio sorters kakor på ett stort kakfat och sen får de sitta ute i solen och mumsa på kakorna medan de berättar historier om sina liv för mig. På vintrarna så står dörren inte bokstavligt talat öppen men alla vet att man alltid är välkommen hem till mig. Om det knackar på dörren som bjuds man in till mitt varma kök fyllt av värmeljus. Även då är det storfika och alla sorter tas fram på ett fat. När det är som kallast så kokar jag såklart varm choklad åt grannbarnen också. Medan jag lyssnar på deras berättelser stickar jag tjocka halsdukar och varma sockar som jag sedan ger till mina barnbarn eller till grannbarnen.

Självklart så är det inte bara barnen som är välkomna hem till mig inte utan även de vuxna. Alla är alltid välkomna hem till mig. Min hus ska vara fyllt av glädje och frid. Det ska finnas ett lugn i mitt hus men det ska ändå finnas plats för skratt och glädje. Barnen kan släppa loss och trivas. Jag tänker ha en symaskin som jag syr på så fort jag får tillfälle och även ett skrivbord där jag kan skriva mina små noveller. Mitt hår kommer att vara grått och fint och jag kommer inte skämmas över rynkorna som börjar synas när jag kommer upp i åldern. Jag kommer att gå omkring i stickade koftor och jeans. För det är i det jag trivs. Vid speciella tillfällen så kommer jag klä upp mig i en klänning, i troligen en klarblå färg, och jag sätter ett rött spänne i håret. Då skiner det verkligen om mig, för då känner jag mig så himla fin.

Jag och min man vi kommer vara precis lika kära som vi varit sen första början. Vi kommer att avsluta varandras meningar och utbyta kärleksfulla blickar. Våra händer kommer fortfarande att söka sig mot varandra när vi går bredvid varandra och vi bara måste få hålla i varandra. Jag kommer fortfarande att ibland stanna upp mitt i det jag gör och söka reda på min andra hälft, bara för att vara säker på att han inte har glömt att jag älskar honom mest i hela världen och vice versa. Jag kommer att uppskatta tidiga mornar men ofta kommer jag ligga kvar i sängen med en kaffekopp och läsa till tio och sen äta frunch vid matbordet och titta ut över norrlandsvyerna. Sådant som tv och dator är ingenting jag uppskattar längre, vill du ha tag i mig så kommer du få skicka brev eller ringa. Det kommer dock finnas de dagar då jag verkligen saknar min lärartjänst men då räcker det med att jag tar en promenad och ser allt det goda livet har att erbjuda och då blir inte saknaden lika stor. Hemma så har jag ett rum fyllt av böcker och där luktar det så där ljuvligt som bara böcker från början av 1900-talet kan lukta. Där inne kommer det finnas två stora, mjuka och kantstötta fåtöljer. Där kan jag och min man sitta och läsa timmar i sträck tills någon av grannbarnen känner ett behov av fika. Då flyger jag upp på benen och börjar glatt nynnande förbereda fikat.  

Ja, jag vet att jag nog är världens största romantiker men lite så här vill jag att mitt liv ska bli när jag är gammal.